Ödlor, halsband och barn

 En brandsläckare i f.d. Röda Korset compoundet.

Jag har flera kenyanska vänner som är rädda för ormar och ödlor vilket jag finner lite märkligt. Det är trots allt vanliga kräldjur på deras hemmaplan. För att visa att ödlor inte alls är farliga fångade jag in en leguan som hade gömt sig inne hos min vän Cantos kontor. Jag fick in din lille rackaren i en hink med lock och började jaga Canto med vänner här på compoundet. Canto skrek av rädsla och småbarnen som tittade på spektaklet skrek av glädje.

 På lunchen senare beskrev Canto sin rädsla för ödlor för vår vän Trisha.

- You do what? frågade Trisha och såg ut som om hon tappade aptiten.

- We eat them. In Sweden fried or even fresh lizzard is a delicacy. Snake is even better, they have more meat on them, svarade jag glatt.

- You mzungus are very strange svarade hon.

Jag berättade dock senare att det var ett skämt men hon trodde snarare att jag försökte rädda situationen för oss mzungus.

 Massa skrot som ska säljas. Inget ska slängas här i södern. 

 Så här görs pärlhalsbanden som turkanakvinnorna bär.
De små och färgade glaspärlorna träs på snören.

 Och pärlorna rullas på låren för att öka tåligheten enligt min vän Julia.

 Två vänner, ett foto.

 Medverkade på skolans lärarmöte i veckan. Det var förvånansvärt likt Sverige; te, kanelbullar och genomgång av protokoll.

 Fredagsfilmen med familjen.

 Glada barn.

 Den här lille pojken är blind på ena ögat på grund av att en shaman (lokal medicinman) hällde in någon vätska i ögat på honom. Pojken hade haft ont i ögat och shamanens "medicin" skulle lindra smärtan. 

Canto, eller Prince i 2000-talet?

/P