Weekly Wish

Det är bättre att ge än att ta. Jag och min vän Canto har dragit igång ett annat sidoprojekt för att sprida lite mer kärlek. Varje vecka väljer vi ut någon person som har det extra kämpigt eller som har jobbat extra hårt i sin tillvaro och ställer frågan:

"Om du hade en önskan just nu, vad hade du velat ha?"

Önskningarna har varit väldigt varierande; allt från får till mobiltelefoner men som gemensam nämnare för önskningarna är att de handlar om materiella saker. Vi filmar sedan hela förloppet, från när personen önskar sig till hur vi uppfyller önskan. Konceptet ska tas med lättsamhet och har endast som mål att sprida glädje och kärlek.

 Hittills har vi uppfyllt fyra önskningar.

 #1) Vecka 40. Julia Abei, 18, vägrade att gifta sig med en lokal turkanaman för boskap och bestämde sig för att påbörja självstudier, 5 gånger i veckan. Hon har lärt sig läsa och skriva och för att belöna hennes intensiva pluggande bestämde vi oss för att uppfylla hennes önskan. Hon önskade sig en mobiltelefon och se hur glad hon blev.

 #2) Vecka 41. Cyntia, 18, går i skolan men på eftermiddagarna hjälper hon traditionella turkantöser (som inte får gå i skolan) att plugga. Hon hade inte råd till en skoluniform (vilket är obligatorisk) så vi uppfyllde hennes önskan och köpte en skräddarsydd uniform åt henne.

 #3) Vecka 42. Martin, runt 30, ensamstående pappa till två barn. Jobbar måndag till lördag som brödutdelare och tjänar runt 90 kronor i veckan. För sin höga arbetsmoral och kärlek till sina små ville vi belöna honom. Han önskade sig ett får som dels kan ge mat men som även är ett levande kapital.

Här är en sekvens ur avsnittet med Martins önskan. Jag hämtar fåret på en motorcykel och ska leverera det till Martin. 

 #4) Vecka 43. Jag och Canto, önskade oss att göra alla barnen i byn glada så vi köpte 900 kakor och delade ut till 300 barn. Vi körde från by till by på två motorcyklar och mötte av mycket glädje och tillrop. Detta måste ses för att upplevas.

Barnen bildar fint en kö och väntar på kakorna. 

 

 Avsnitten kommer upp på nätet och på bloggen i december! Håll utkik!

Avsnitten är filmade med en iPhone.

---------------

 

 Apropå iPhone, visade min iPhone för några vänner och filmade deras reaktion, rätt sköna miner:)

/P

Ödlor, halsband och barn

 En brandsläckare i f.d. Röda Korset compoundet.

Jag har flera kenyanska vänner som är rädda för ormar och ödlor vilket jag finner lite märkligt. Det är trots allt vanliga kräldjur på deras hemmaplan. För att visa att ödlor inte alls är farliga fångade jag in en leguan som hade gömt sig inne hos min vän Cantos kontor. Jag fick in din lille rackaren i en hink med lock och började jaga Canto med vänner här på compoundet. Canto skrek av rädsla och småbarnen som tittade på spektaklet skrek av glädje.

 På lunchen senare beskrev Canto sin rädsla för ödlor för vår vän Trisha.

- You do what? frågade Trisha och såg ut som om hon tappade aptiten.

- We eat them. In Sweden fried or even fresh lizzard is a delicacy. Snake is even better, they have more meat on them, svarade jag glatt.

- You mzungus are very strange svarade hon.

Jag berättade dock senare att det var ett skämt men hon trodde snarare att jag försökte rädda situationen för oss mzungus.

 Massa skrot som ska säljas. Inget ska slängas här i södern. 

 Så här görs pärlhalsbanden som turkanakvinnorna bär.
De små och färgade glaspärlorna träs på snören.

 Och pärlorna rullas på låren för att öka tåligheten enligt min vän Julia.

 Två vänner, ett foto.

 Medverkade på skolans lärarmöte i veckan. Det var förvånansvärt likt Sverige; te, kanelbullar och genomgång av protokoll.

 Fredagsfilmen med familjen.

 Glada barn.

 Den här lille pojken är blind på ena ögat på grund av att en shaman (lokal medicinman) hällde in någon vätska i ögat på honom. Pojken hade haft ont i ögat och shamanens "medicin" skulle lindra smärtan. 

Canto, eller Prince i 2000-talet?

/P

Pro's business

 Som tidigare nämnts har jag och två vänner, Maureen och Canto dragit igång ett sidoprojekt för att hjälpa prostituerade. Det handlar kortfattat om hjälpa kvinnor komma in på nya vägar i livet och inte sälja sig för så lite som 20-40kr/vecka. Att de säljer sig är inget de vill utan kvinnorna gör det för att kunna ta hand om sina barn. Tragedi på hög nivå. I alla fall, nu ska vi genom affärer hjälpa dessa utsatta kvinnor. Vi träffas två gånger i veckan och de har fått i uppdrag att komma med en affärsidé och en enklare budget. Tanken är att om de lyckas få igång och driva ett företag kan de försörja sig på detta viset istället. Totalt är det sex kvinnor som är med i vårt lilla sidoprojekt. Här är en presentation på tre av de.

 #1 ) Möt Masi, en glad kvinna som närmar sig trettio strecket.
Hon har intresse av att starta ett klädaffär här i Loki.
Via kontakter i Nairobi ska hon "få hit kläder av hög kvalité" som hon själv uttryckte det.
Hon behöver ett startkapital för att åka till Nairobi för att skriva kontrakt med en grossist, köpa in kläderna (både herr och kvinnokläder) samt hyra av affär här i Loki. Allt som allt behöver hon ett startkapital på 2000 SEK.

#2 Möt  Jacinta, en klipsk tös i sina bästa år.
Hon gav mig en handskriven och väldigt professionell budget och hennes affärsidé är försäljning av fisk. Lokichogio, ligger väldigt off från civilisationen och för tillfället finns bara en fiskförsäljare i byn. Jacinta, som jobbat med fiskförsäljning har kontakter i Lodwar, och planerar med att sälja runt 20-30 fiskar om dagen.

Sponsring är ordnad (!) och hennes affärsverksamhet ska komma igång i nästa vecka. All lycka!

#3 Maureen. Även hon är intresserad av att sälja kläder och hon har en syster i Nairobi som kan skicka hit kläderna. Hennes budget var snarlik Masi´s och eventuellt kan de samarbeta och öppna företaget tillsammans. Startkapital beräknas till 2000 SEK.

Som sagt, detta är inget officiellt projekt från S4C sida men om ni har lust att bidra är det bara att kontakta mig. 

---------------------------------------

Barn i byn:

 Obamas dotter, andra från vänster?

 Beauty salon.

/P

Politik, jultomten och latriner

 Under de här träden satt barnen innan Hanna-Emuriakin skolan byggdes här i Loki.

 Jag och några skolbarn. I onsdags berättade jag för barnen här om julen och jultomten.
De hade inte hört om denna trevliga tradition och efter min berättelse fick de i uppdrag att rita hur de uppfattade julen. Tanken är att skolbarnens teckningar ska bli motiv till julkort hemma i Sverige, så håll utkik.

 Barnen leker ute på skolgården. En goding som barnen gillar här är när man kastar upp de i luften och fångar de igen. Stor barnkullar och svåra livsförhållanden gör att barnen inte får den uppmärksamheten som våra barn är vana vid i Sverige, så minsta lilla aktivitet och engagemang från de vuxnas sida gör barnen riiktigt glada.

 Häromdagen var det även kampanj på gång här i bushen.
Vicepresidenten och hans följe kom till byn för att kampanja inför valet 2013. Förra valomgången 2007 slutade i stridigheter och fall för Haagtribunalen, vi får hoppas det går bättre i mars nästa år.

 Många lokalbor ville se vice presidenten och flockades snabbt.
Jag var den enda mzungun (vitingen) och det märktes.

 Kvinnorna samlades i mindre grupper innan politikern kom på plats och övade sång och dans.

 Tålamod är en egenskap som turkanastammen verkligen har. 

 Affischer delades ut strax innan vice presidenten anlände, många är dock analfabeter så frågan är hur mycket de vet om politiken.

 Säkerheten var hög, det kom fem jeepar klädda i militärfärger med ett dussintals soldater på sin vakt.

 Media fanns också på plats.

 Barnen verkade också tycka det var intressant.

 Annars har jag jobbat med att montera ut lite fler latriner i byarna.

 Man får alltid ett följe av barn vid varje stopp.  Borrmaskinen är något de ofta fascineras av.

 Den här lilla killen ville även hjälpa till med jobbet.

 Som sagt, alltid glada barn som följde efter en som ett lämmeltåg.

Mitt ute i byn ser jag denna trevliga dromedar.

 Black and white.

/P