Resan når sitt slut

 I drygt tre månader har jag varit i Lokichogio, Kenya och resan börjar nå sitt slut.

Detta blir det sista inlägget så det kan vara på sin plats att jag sammanfattar varför jag åkte ner och vad jag sysslade med under dessa månader.

Jag åkte ner för att medverka vid själva byggnationen av en skola i Loki. Vi på Students 4 Charity har under året 2011/2012 samlat in pengar och varit med och finansierat delar av skolan så nu skulle jag helt enkelt hjälpa till och ser hur det var på plats.

Jag blev sedan indragen i olika projekt och startade egna:

* Hjälpte till att vända restaurangen Ana Hotel från förlust till vinst.
*Byggledare vid byggnationen av en tandklinik

*Utbildade lokalbor i datorkunskap

* Grundade med några vänner kvinnogruppen "Sisters" som hjälper prosituterade 

att vända sina liv genom att starta företag. Vi har hittills lyckats hjälpa två damer att öppna sina nya företag (grönsaksaffär och en fiskaffär) och flera står på tur

* Weekly Wish, vi lät folk få önska något och därefter uppfyllde vi deras önskan.

Iallafall, i veckan var det dags att säga adjö till mina vänner.

Barnen kommer man garanterat sakna, de sprider en enorm glädje och energi! Hela skolan bjöds på kakor.

 - Take last picture pleease! sa denna tösen

 Det blev även en avskedsfika med de trevliga damerna som jobbar på Ana Hotel.

-------

 Sedan anordnade min goda vän, Canto, en avskedsfest/födelsedagsfest i min ära. Stort!
Väldigt festligt. Jag fick dikter upplästa och sånger sjungna på olika stamspråk.

 Soloman och Monica på första raden. Ett får slakades som en avskedspresent.

 Här är alla byggarna, som var mer upprymda än mig. Vanligtvis brukar de bara gå hem efter jobb (vid 18.00) och gå vid sängs vid 20.00 så denna föreställning var något ovanligt även i deras vardag.

 Mina kära turkanakvinnor, Julia och Costina, hade klätt upp sig extra fint och höll ett tal.

Mycket bedårande damer!

 Festen hade ett etiopiskt tema. Servitriserna hade kommit in för kvällen från flyktinglägret i Kakuma där de vanligtvis bor. De hade klätt upp sig i traditionella etiopiska kläder och serverade injera och etiopiskt kaffe.

 Jadå!

 Abigal, en av våra "proes" kom dit med alla andra töser.

 Mzungon och festfixaren själv, Deejay Canto!

 Grattis Parvel!

 Julia och Costina var fascinerade, de hade aldrig varit på en fest tidigare. 

Mycket dans förekom, både kenyansk, etiopisk och diverse stam danser.

 Enligt traditionen skulle födelsedagsbarnet sedan blötas ner.

Eller så lurade de bara mig.

 Mycket dans som sagt, här är de etiopiska kvinnorna från flyktinlägret i full färd med att visa sin traditionella dans.

-------

 Efter festligheterna och de tårfyllda avskeden var det dags för en 26timmars bussresa från Loki till Nairobi med superlyx bolaget "Eldoret Express".

En annorlunda upplevelse.

 Man hade klämt in en extra stolrad för att inte slösa på utrymme i bussen.

Det lite annorlunda med resan var att vägar saknades på 1/3 av rutten.

 Tiden flyger förbi

 Mycket trevlig landskap.

Som medresenärer hade jag en massa hönor. Bussen var ju överfylld så de resenärer som kom på sist fick stå upp hela sträckan men som min afrikanska vän sa "det viktiga är att de kom på bussen."

Under resan hade vi även en präst som stod i gången och predikade energiskt på swahili och jag blev erbjuden att köpa både diamanter, guld, hönor och grönsaker. 

Tillslut nådde bussen sitt slutmål, Nairobi, och det har även jag gjort.
Första advent är jag åter i Sverige.

Tack för denna tid Kenya och mina nya kära vänner!

Och självklart trogna läsare.

S4C fortsätter sitt arbete med kunskapsspridande så håll er uppdaterade.
Gilla oss på Facebook och kika in:
http://students4charity.se/

På återseende,

/Pavel

P.S. Media uppmärksammar S4C arbete D.S.
http://entreprenor24.se/nyheter/35095-livet-handlar-om-att-ge-och-ta/ 

Historier från savannen

 Så här trevlig är miljön när vi går runt i byarna och monterar upp latriner.

 Dreamteam, jag, Solomon och Peter 2. Det finns en annan byggare som heter Peter så de har helt enkelt fått tilltalsnamnen Peter 1 och Peter 2.

 

 - Yeah, Latriines! När det inte finns latriner, uträttar turkanastammen sina behov på baksidan av sina hyddor. Det är ju inte så trevligt och dessutom sprider det massa sjukdomar.

 Då traskar vi vidare. Fick mig en trevlig bonnabränna.

 Soloman och Peter 1, här i full färd med att montera upp taket till latrinen.

 Detta träd bildade en naturlig plats för "fika-time".

 En trevlig mama som följer arbetet från första parkett.

 Latrinen till vänster i bild i denna fina byn.

 Här är vi i nästa by och vi möttes direkt upp av ett gäng glada barn som ville hjälpa till.

 De fick flyga lite innan vi kom i arbete.

 Arbetsmiljöverket hade nog inte varit alltför glada med säkerheten kring arbetsplatsen.

 När man går där från by till by ute i bushen får man tid att prata med sina vänner och kollegor. Soloman, en karismatisk kenyan som gillar livets goda hade idag något att berätta.
Så här löd samtalet:

- Solo, how did you meet your wife? Did you date before? frågade jag lite naivt.

- Yes almost. I had been checking her out for a long time, svarade min gode vän.

- Ok, what happend? 

- I was working in a town called Kitale, with construction. Our big boss had a maid who took care of his children so I saw her everyday. And after six months I went to her and said I love you! svarade Solo glatt.

Solomans oväntade kärleksförklaring till sin fru i kombination med vattnet som jag drack denna varma novemberdag var ingen bra kombination, vattnet kom i fel strupe. Jag skrattade och hosta i samma veva och försökte febrilt undersöka hur historien fortsatte.

- Haha for real? You just went up to her without knowing her and said I love you?

- Yes, svarade Soloman glatt.
- What did she respond?
- You know, she was a bit choked. 

- Really? Jag kunde inte låta bli att småle. 

Soloman skrattade högt, han förstod det roliga i situationen och fortsatte:

- But then she said, If you are honest about it we we will marry.

Jag tänkte ställa en följdfråga men Solo forsatte.

- But you know, her brother was a big shot in the army so he said that he will kill me.

- Oh, sorry .. sa jag lågmält. 

- Yes, he said that his sister could not marry a low worker like me but she needed a big boss. So he send a gang for me, but my wife-to-come warned me and I fled,..to here, Lokichogio.

- Wow, thats quite a story Solo, sade jag.

- Then I said to the brother. You know it is not up to you to decide, your sister have chosen me and you can send gangs but we will continue to flee together. 

Jag blev imponerad av Solo beslutsamhet och kärlek till frugan och ville otåligt höra slutet på historien.

- And then? 

- Then the brother came with the mother to Lokichogio, I slaughtered a big goat, a he goat, and we sat and discussed. We started a friendship with my wifes family and then everything was OK. I send them some money and paid some more goats and then we married.

- Haha, nice one Solo.

- Yes this was five years ago and today we have three children, svarade han glatt och vi traskade vidare.

-

Barnen är riktigt bra på att härma ljud, så idag lärde jag de lite skånska. Riktigt kul, har det på film.

 Bushen i 2000-talet. Mat finns inte alltid men getter och mobiltelefoner hittar de.

 Rusningstrafik...

 ... vaktades av denna här "trafikpolisen". 

- Is that a real gun? frågade jag lite skeptiskt.

- Yes, he is guarding the goats from the enemy, the Toposas,  svarade Solo och betonade verkligen "Toposas".

- But he is just a kid? 

- Yes, that's no problem. He is still a good shooter, sa Solo glatt.

----------

Några av S4C kära studenter, här får de sina diplom och de var väldigt nöjda med utbildningen.

Och slutligen, den första kenyanska Pavel föddes igår, den 7 november. 

Det visade sig vara en tjej men mamman, Eunice, ville bestämt ha kvar namnet "Parfel" som hon så fint uttryckte det så det fick vara så. Välkommen till världen, Parfel!

/P

Dockor, tjejer och Pavelitos

 Efter Mary's lyckade företagsetablering med grönsaksaffären och Jacintas (bild nedan) lyckade företag med fiskförsäljning kom i lördags sex nya damer på vårt veckomöte. För den oinsatte handlar veckomötena om en kvinnogrupp, Sisters, som hjälper utsatta prostituerade här i Lokichogio att vända sitt liv.

¨

Jacinta säljer fisk från Lodwar och affärerna går lysande. Hon lyckades sälja slut på sitt första sortiment på två dagar och hon har redan beställt mer fisk. Grymt!

 Students 4 Charity håller två gånger per vecka i datorkurser för lokalinvånarna. Kursen har pågått i 8 veckor och i veckan examinerades studenterna och lyckligtvis klarade alla Microsoft Word provet (en fick dock göra omprov). Stor glädje! Nu ska de få fina diplom av mig (diplom gillas här i Afrika) och jag ska bli bjuden på kyckling som tack för undervisningen.

 Tiden börjar ticka iväg för mig och om cirka tio dagar lämnar jag Loki för att bege mig till Nairobi och därefter Sverige runt första advent. Mina kära vänner håller på att ordna en avskedsfest till mig, eller bash som det kallas på swahili. Canto och Soloman (bilden ovan) är festfixarna.

 En nyrenoverad huvudväg i Loki.

 Barnen och människorna överlag i Kenya kommer man garanterat sakna när man åker tillbaka till Sverige.

 Selina (till vänster i bild) berättade idag att hon ska döpa sin nästkommande unge till Pavel! Vilken ära och för andra gången får ett kenyansk barn namnet Pavel, man blir både rörd och glad:)

 Och här tar en liten unge en siesta under dagen.

 Idag var det åter dags för dockutdelning. Det är sponsorer i Sverige som har betalt 100 kr/docka (från IKEA) som sedan skänks till barnen här i Loki. Glädjen var total!

 Och det bildades genast ett tåg av förväntansfulla barn.

 Jag delade ut dockorna med pastor Francis vilket var rätt lämpligt, en tolk behövs alltid till hands!

 Barnen uppskattade dockorna oerhört mycket.

 Och vissa blev genast vänner för livet.

Och slutligen; I veckan var jag och Canto tvungna att träffa Julias familj för att diskutera hennes framtida skolgång. Julia som jag har skrivit om lite tidigare, har alltså inte fått gå i skolan tidigare (trots att hon är 18 år) utan har självmant haft självstudier. Jag och Canto vill placera henne i en riktigt skola och nu var vi alltså tvungna att träffa mamman, moster ett och moster två. Efter drygt en timmes förhandlingar lyckades vi övertala att utbildningen för Julia visst kommer vara en investering för hennes framtid. Mötet avslutades med orden av hennes moder "She is now in your hands".

Hur jag ska tolka det får framtiden visa.

/P